Helt enkelt framdrivet: En uppvärmning inför 1500 km

Ursprungligen publicerad den 29 juli 2017 av Dan Clark

Att resa med cykel kan vara fantastiskt enkelt eller vansinnigt komplicerat. Verkligheten pendlar mellan dessa två poler från minut till minut och från dag till dag, särskilt när man reser som en familj på fyra personer i vildmarken. Det tar lite tid att komma in i en ny rutin och verkligen komma i rullning - cirka 1500 km i vårt fall.

Vecka 1: Förväntan och anpassning
Att som ung familj cykla från Kanadas nordligaste vägskäl var skrämmande och oftast överväldigande. Under vår första vecka uppstod oro med varje ny utmaning: de glupska insekterna, tungt lastade cyklar på hotande stigningar, hårda vindbyar på den utsatta tundran eller tryckande värme i lugna klara förhållanden under en 24-timmars sol.

Dag 6 var avgörande. Jag var nära att ge upp hela det nio månader långa projektet (att som familj cykla från Arktis till Mexiko längs Continental Divide). Den kommande klättringen såg omöjlig ut i den hårda motvind som blåste över Continental Divides höjder. Om inte det var nog 

Till det kom vår last av människor och utrustning som gjorde varje lutning svår. Jag var bokstavligen och fysiskt tyngd av mitt ansvar som förälder och kunde knappt andas, än mindre trampa. Jag var redo att ge upp. Men när jag vände mig om för att få en glimt tillbaka möttes jag av leenden och uppmuntran från båda barnen. Åttaåriga Ava Fei sa självmant det som jag ofta har sagt när saker och ting blir tuffa: "Vi klarar det!"

Hur kunde jag sluta efter det?

Vecka 2: Att omfamna norr
När vi gick in i den andra resveckan på det tuffa gruset på Dempster Highway började vi uppleva fler framgångar än påfrestningar. Vi omfamnade Norden. Insekterna var mindre ständiga och våra laster mer hanterbara. Vår vän Olav Falsnes var vänlig nog att lämna av glass och färsk frukt till barnen på vägen förbi. Han hjälpte oss till och med med vatten på en 120 km torr sträcka där eld hotade att stänga av vägen och andra cyklister höll på att dra ut pinnen på grund av värmeslag. Vänliga handlingar från lokalbefolkningen och förbipasserande bilister bidrog till att bygga upp vårt självförtroende - att äta renstuvning som en äldre infödd person bjuder på övervinner de flesta svårigheter.

På dag 11 klickade det för första gången. Med en sval dag och 

gynnsamma vindar tog vi oss igenom branden som hade stängt av vägen och körde i snigelfart genom en 50 km lång sträcka där en aggressiv grizzlybjörn hade siktats. Vi körde till och med 40 km extra i snålblåst för att nå en gömd campingplats och en välförtjänt vilodag vid Ogilvieflodens strand. När jag såg barnen bygga sagohus och kasta stenar i floden började jag känna den tillfredsställelse som är en konstant för mig på dessa vildmarksresor.

Vecka 3: Början till självförtroende
När vi cyklade de 520 km mellan Dawson City och Whitehorse började vi känna ett spirande självförtroende mellan regnskurarna. När himlen äntligen klarnade upp efter fyra regniga dagar kändes våra framsteg på asfalt inspirerande för första gången på hela resan. Vårt hemmagjorda peleton började verkligen röra på sig och vi kände oss alla starka när vi kunde hålla ett tempo på 25 km/tim under en längre sträcka. Det krävs en del arbete för att få tre cyklar att växla i samklang och för barnen att kommunicera allt som händer när vi rullar längs vägen, men vi förfinar våra system och mår bättre för varje dag.

Det skadar inte att det finns några bekvämligheter på den här sträckan också. Vi har mindre mat med oss och stannar till för att njuta av en och annan godsak längs vägen. Det är fantastiskt hur ett par kanelbullar lika stora som ditt huvud kan hålla dig igång under ett par timmars hårt trampande!

Fortsätt läsa....