Crater Lake och Rodriguez Bandito

Det här var min fjärde "riktiga" cykeltur på Rodriguez Bandito. Första turen var en lokal grupptur nära Bellingham (AKA: The Donut Ride), den andra var en grupptur från Eugene och den tredje var en topptur och återtoppning av Lassen Peak på min resa ner till Interbike förra veckan. Nu på min väg tillbaka hem från Interbike tog jag så många bakvägar som mänskligt möjligt eftersom Interstate 5 suger livet ur dig som tortyrmaskinen i Princess Bride.

Så jag steg upp tidigt från naturens hotell vid någon slumpmässig brandväg och åkte norrut genom Klamath Falls, sedan österut de sista ensamma kilometerna i mörkret före soluppgången till Crater Lake Lodge. En håla som aldrig upphör att imponera och ödmjuka en, även i skymningen. Det här var mitt andra varv runt sjön, eftersom jag åkte rim road förra året med min 8-åriga dotter på en tandem (och vi fick ett varmt varv på parkernas turbåt runt kraterns insida också ... men det är en annan rad historia). Crater Lake är helt enkelt en magisk och majestätisk plats som med rätta förtjänar sin plats i vår nationalparks bibliotek.

Att notera ... på körningen upp till kanten fanns det gott om skyltar som varnade för konstruktion och stängda vägar. Jag var ledsen ... skulle jag kunna åka den? Var den här omvägen värd risken? Jag parkerade och gick in i den historiska lodgen för en naturpaus och kunde skaffa en helt enkelt underbar latte från en helt enkelt knaprig personal. Jag satte mig på cykeln strax före kl. 07.00 efter att ha lagt på mig några nödvändiga lager, eftersom det fortfarande fanns gott om snö som prydde kraterns kanter och norra flanker. Jag lämnade lodgen och åkte ut medurs. Omedelbart efter att jag lämnat lodgeområdet gick jag under den primära stängda grinden. Ja, den var "STÄNGD" och den först anländande byggnadsarbetaren gav mig en vinkning och nickade när han öppnade den kort för en lastbil ... stängde den sedan snabbt igen. Jag var den enda ryttaren som skulle igenom idag. JA!!! 3/4 av min resa var praktiskt taget bilfri på denna härliga måndagsmorgon i september.

Jodå, jag cyklade på Bandito, utrustad med en Kinekt-stolpe och en ny uppsättning Panaracer Gravel King-däck. Den fanfar som den här cykeln fick på Interbike var imponerande, så jag var glad över att få visa upp dess skönhet med Crater Lake som bakgrund. Längs kanten finns det otaliga vändplatser och utsikter som alla är värda en titt (se bilder) men det som fick min uppmärksamhet omedelbart var den första klättringen när mina ben värmdes och mina lungor fick uppmärksamhet. Det var en krispig morgon med en himmelsk soluppgång som hände. Jag satt i cykeln, i min Kinekt och drev upp den första klassen. Cykeln rullade fram på en väg som var långt ifrån ren, översållad med stenar och skräp och 

kanske i en 5-procentig lutning. Jag kom på mig själv med att ignorera skräpet, låta cykeln rulla över vad som helst och bara hålla ögonen öppna och strömmen på. Det var en galen känsla ... och helt uppiggande. Jag klättrade utan ansträngning, flöt över vägen och lät blicken vandra ut för att njuta av världen jag befann mig i, inte fokuserad på vägen jag var på. Och jag drog röv på 8000+ fot!

Precis som förra året under min jordenruntresa fanns det många avsnitt med pågående byggarbeten och mycket grova grusavsnitt där vägen hade tagits bort och lämnat kvar gropiga, ojämna och helt fantastiska avsnitt med grus och asfalt. Vid varje efterföljande avsnitt tyckte jag att det var lättare och mycket roligare att helt enkelt öka farten och hamra igenom. Med Kinekt under mig anpassade sig cykeln till terrängen utan att krångla till det för min kropp... jag letade efter mer. Även när vägen var perfekt kom jag på mig själv med att avsiktligt glida upp på sidostyckena och köra på grusflisorna, kika in i kratrarnas flytande avgrunder och skratta åt glädjen i det. Det är därför vi cyklar.

Så det som går upp måste komma ner. Rim Road har massor av både och och nedförsbackarna blev ett verkligt testområde för kontroll och funktion av både cykel och kropp, upprepade gånger. Så cyklisterna måste vanligtvis resa sig upp och stötta upp cykeln något när de kör nedför i hög hastighet, särskilt på bergsvägar med otaliga gropar 

grus, frostsprängningar, otrevliga gropar, öppna sprickor och de ständiga och ofta felaktiga kurvorna. Bracing kräver en hel del koncentration, energi och skicklighet. Att resa sig upp och lätta lite på sadeln medan man drar på arslet är standard i stora nedförsbackar om man verkligen vill flyga. MEN, och jag säger MEN, med Kinekt ombord kunde jag hålla min Rumpa i sadeln, ta bort vikten från benen och driva cykeln i fart med höfterna, vilket släppte spänningen från mitt grepp om styret. Alla stötar, ojämnheter, sprickor och potentiellt katastrofala egenskaper blev en bisak.

Vid flera tillfällen under den här resan körde jag genom saker som jag vet normalt skulle ha startat, vridit, slagit mig och i princip skrämt alla i 45+mph. Så var det inte idag. Mina linjer var förutbestämda, mina ögon var uppe och skannade och min rumpa var stadigt planterad i sadeln, vilket höll mig i total kontroll.

Bandito är en en-cykel-quiver, helt enkelt kapabel att hantera allt jag vill kasta under den. Väg, grus, cross och en hel del singelspår var alla väl inom dess rasparametrar. Med en annan uppsättning 650B-hjul utöver väguppsättningen och jag kan gå i pension några av mina andra riggar. Den enda reservationen jag har om cykeln är SRAM Red. Jag är en Shimano-kille så att behöva lägga mer kraft i uppväxlingen och inte hitta den önskade växeln var lite irriterande, men inget som inte kunde övervinnas med tålamod, uthållighet ... och några dubbla skift. Huvarna var inte för min smak heller ... men vi klyver hårstrån ... BFD.

Rim Road-rutten kulminerar med några få, nu trafikstockade, switchbacks som återvänder till Lodge. Jag kände mig faktiskt fräsch, mina armar och händer gjorde inte ont från nedförsbackarna och mina sinnen var alla skarpa och öppna och tog fortfarande in världen runt mig, inte under mig. Mina ben kände milen, men det gjorde inte min kropp. Jag längtade efter ett varv till ... men vägen var nu helt stängd. Synd för alla andra cyklar som jag såg dingla från cykelställen. Tidig fågel får masken ... eh ... vägen.

Och? Är Crater Lake en "Bucket List" -tur? Japp. Gör det, gör det tidigt och gör det ofta.